On candystripe legs the spiderman comes
Softly through the shadow of the evening sun
Stealing past the windows of the blissfully dead
Looking for the victim shivering in bed
Searching out fear in the gathering gloom and
Suddenly!
A movement in the corner of the room!
And there is nothing I can do
When I realise with fright
That the spiderman is having me for dinner tonight!

Jag har ganska tråkigt. Men tristess är relativt. Jag väntar på morgondagen, som gjorts en smula mer spännande än många andra morgondagar eftersom jag ska få pannåer och färg då. Det vill jag ha. Jocke är snäll, han får låna en film av mig för sin givmildhet. Tror inte att han riktigt fattar hur viktigt det är för mig att bara veta att han faktiskt ger de här sakerna till mig, för att jag ska använda dem. Han ska få en tavla också. En deppig.

Jag har inte blivit nämnvärt mycket friskare, och jag känner mig ovanligt isolerad och utelämnad ifrån den stora världen. Det behöver jag nog bli, lite glömd. Föredrar nog kulissjobbet än scenframträdanden.

Daniel fyllde år igår. Så jag var full inatt. Nej det är klart att ni inte får veta sånt speciellt snabbt. Ni har inte med det att göra. Jag vet inte, varför blir det såhär? Jag vet inte. Ni kan ändå inte förklara så jag behöver inte berätta. Jag kan väl lika gärna prata med någon annan. Så trött. På det här, det där. Tjafset. Förändringar är bra för själen. Som att möblera om i rum innan solen skinit på alla tomrum men inte på det som möbler och tavlor skymmer. Originalitet är så överskattat.

Jaaaaaaaaaa jag vet! Jag borde väl göra något av det här. Det ska jag, imorgon. Vi får se, det ska jag. Ni får se.